en stad full av hundfolk

Ikväll följde jag med Ida till en för mig ny lokal här i Uppsala med för mig nya träningsmotiverade hundtjejer. Jag börjar nästan bli lite imponerad över hur många hundtränare det finns i den här stan..! De senaste två månaderna har jag träffat nya träningskompisar nästan hela tiden. Hur kul som helst!! Men hur kan jag ha missat alla dessa människor under nästan ett helt år?
Behovet och suget efter kurs krymper alltmer i takt med att jag får kontakt med andra duktiga, ambitiösa och kunniga hundtränare. Med ett utbyte av idéer, tankar och erfarenhet lär man sig mycket av varandra! För att inte tala om hur mycket roligare det är att träna hund med trevligt sällskap!

Denice & Gin, träningsstund i solen sommaren 2011

Tyvär var jag på sämsta träningshumöret på länge idag, lite halvtrött, seg och tom på idéer. Och jaa, träningen blev därefter. Längtar så himla mycket till att kunna träna obehindrat utomhus så vi kan komma igång med lite fler moment!

Närmsta dagarna ska jag försöker fokusera på att plugga. Nästa vecka kommer jag vara borta nästan hela veckan och på måndagen veckan därpå har jag en muntlig tenta. Så dags att sätta fart, här ska läras allt om idrottsnutrition och ätstörningar! =)

Föreläsning: Belöningsträning/att träna inför tävling

Igår fick jag på eftermiddagen en reservplats till en föreläsning med Kent Svartberg på Uppsala BK på kvällen. Föreläsningen handlade om belöningsträning på lång sikt och att träna inför tävling. Kent var en lika bra föreläsare som alltid, lättsam och rolig att lyssna på och med massor av givande information att dela med sig av.

Jag lärde mig nog egentligen inte så mycket nytt, men fick en bra variation av påminnelser och bekräftelse. Och såklart lite nya idéer och massa ny inspiration! =)

Han pratade bland annat om värdet i att ha en felsignal och att kommunikationen när hunden gör fel är lika viktig som att kunna tala om när hunden gör rätt. Felsignaler är något jag inte lagt nå vidare fokus på, men använder mig av vid behov och upplever att de fungerar väl och underlättar vår träning. Kent poängterade också många viktiga aspekter vid tävlingsträningen, som att länka tidigt i träningen, träna med störningar, använda förberedande rutiner/signaler innan moment, att belöna väl utförda beteenden med ett nytt beteende, vikten av att överträna, belöna mer sällan på träning och att väl inlärda delmoment underlättar länkningen.
Att lära in rutiner tycker jag är en spännande utmaning. Nu till klass 1 har jag använt mig av två verbala hjälper: ”lll” inför läggandet och ”ska vi stå?” inför ställandet, två rutiner som jag anser ha hjälpt Kes mycket att sortera bland dessa två väldigt lika moment. Inför den fortsatta momentträningen tänker jag fundera lite på vilka rutiner jag vill ha inför vilka moment!

Så nu har jag fått lite ny inspiration, tankar och idéer och känner mig peppad inför fortsatt träning =)

Lättnad

Nu kan jag andas ut, Gin är inte pensionerad och tävlingskarriären är inte över!

Däremot ska vi ta det lugnt närmsta tiden och vardag, träning och tävling får ske med en viss eftertänksamhet och noggrannhet. Lagom är vårt nya motto, är man senior så är man 😉

Kerstin hittade två ömma områden i ryggen och även en öm tå. Nu ska vi introducera stabilitetsträning för ryggen och fokusera på att skritta under delar av alla promenader. I övrigt inga direkta förbud eller måsten och Kerstin tyckte att hon var fin för sin ålder!

På nåt vis känns det rätt skönt, vi kommer kunna starta SM och vi kommer kunna tävla, men utan större satsningar och därmed blir förväntningarna och prestationen inte på samma nivå.

Mot Ultuna

Påväg till Ultuna med lilla orange för att träffa Kerstin Pettersson, sjukgymnast på universitetsdjursjukhuset. Vill ha reda på orsaken bakom hennes stelhet/hälta efter ansträngning men är orolig över vad vi ska få för svar. Tror att Kerstin ev. kommer vilja gå vidare med röntgen eller blodprover, men hoppas såklart att hon ska kunna säga vad hon tror det är utan vidare veterinärundersökning.

Mina tanker har de senaste veckorna flugit iväg i alla möjliga riktningar men jag hoppas innerligt att det inte är så stor fara som jag befarar!

bilder söndag

I söndags åkte jag, Frida och Ida hem till syster. Där njöt vi av den värmande solen och tränade vallning med hjälp av Robban.

För min del blev det mest snack, jag & Robban diskuterade olika sätt att träna djupare utgångar och vidare flanker. Men av det lilla Kes fick göra skötte hon sig bra, jag är fortfarande imponerad över att hon faktiskt börjat fråndriva och att hon gör spontana tempoväxlingar. Så himla taggad på att träna mera och längtar till att snön ska försvinna så vi kan träna på större ytor! Tänkt att få träna barfota i grönt gräs igen.

Lite bilder från dagen. De flesta bilder på Kes är tyvär oskarpa, men slängde med dom ändå. Så får ni se lite utav henne in action =)

Framför kameran: Walk on Kip

Sol, snö och en livsglad Kip!

slalom

Nu börjar det ta sig! Iochmed de senaste, rätt röriga träningspassen har vi fått med oss en del osäkerhet i utförandet, men nu har hon börjat fatta fyra pinnar på rak linje =)

Det var inte så lätt att skicka hund och kasta belöning samtidigt som man försöker hålla en mobiltelefon stilla i handen =p synd att jag inte har någon filmdokumentation från tidigare träning, en riktig videokamera hade ju inte varit helt fel..

Men som sagt, nu börjar det ta sig och nu ska jag se till att öka förståelsen, fortsätta jobba med olika varianter av ingångar och att variera min egen placering (nånting jag varit dålig på tidigare!) innan vi går vidare med fler pinnar!

lördagspromenad

Idag hade Ida dragit ihop ett gäng glada hundägare i Uppsala för en gemensam lunchpromenad. Nyttigt för Kes att träffa nya hundar. Överlag (i princip så fort hon är lös) tycker hon det är riktigt skoj och bjuder gärna upp till lek, men emellanåt blir jag tokig på hennes ambivalenta beteenden! Det är främst i koppel/när möten som hon säger ifrån. I de lägena känns det till viss del rätt försvarbart, men hon kan lika gärna säga ifrån helt utan anledning. Vet inte om jag bara är optimistisk men hoppas fortfarande att det ska förbättras i takt med att hon blir äldre, mognar och balanseras.
Vi avslutade med lite lydnadsträning som kändes riktigt bra! Jag & Kes tränade bl.a. tempo i ingångar, med och utan apport och sättanden bakom hindret.

Trots rätt trisst väder (hallå våren, vi väntar!) blev det en del fotande idag;

Imorgon ska vi åka hem till Linda igen för o träffa fåren, längtar! =D

fina framsteg

Trots att jag åkt på en redig förkylning med en massa snörvel, hosta och även lite feber har de senaste dagarna innehållit hundträning de luxe! Igår var jag & Hanna först i Norrtälje och vallade, sedan på träningsgruppen i lydnad för Lotta Linusson och idag tränade jag & Ida agility. Kes har visat upp stora framsteg i samtliga grenar!

I vallningen har polletten trillat ner och hon verkar nu ha förstått vad fråndrivning innebär! Igår visade hon upp ett helt annat kroppsspråk och ny form av målmedvetenhet. Kul!!

Under lydnadsträningen tränade vi bl.a. på fjärrskiften, platsliggning, diskuterade hennes sättanden och ingångar, apportering och lite fritt följ. Vi fick många bra tips och kom både på egen hand och med Lottas hjälp fram till många nya bra tankar i träningsstrategin!
Med hjälp av Lottas tankar och teorier bestämde jag mig också för att inte starta klass 1 igen utan att lägga fokus framåt och starta klass 2 så fort vi känner oss redo. Jag har verkligen haft svårt att bestämma mig och det kändes skönt att ta ett beslut! Det Lotta menade på är att vi under tävling släpper igenom beteenden vi inte vill ha (t.ex. att Kes nosade). Det är bättre att träna mycket och tävla lite och låta hunden tro att tävlingen bara är träning. Hunden kommer förr eller senare att upptäcka skillnaden på träning och tävling men ju mer vi kan skjuta på det desto bättre. Som jag sagt tidigare så vill jag ha mer tävlingsvana med Kes, men den kommer vi att få med tiden och det kanske är bättre att lägga tid & resurser på kvalitativ träning just nu!

Dagens agilitypass kändes sjukt bra! Kes börjar verkligen bli duktig på att söka hinder och känns så mycket mognare nu! Vi tränade lite slalom och idag klarade hon de fyra pinnarna på en nästan rak linje, glädje! Vi tränade även kf på både balans och A-hinder och även det gick bra (men vi har lång väg kvar..!)

Känns så otroligt roligt att se hur vi utvecklas och att få börja se resultat!

Gin går på mer eller mindre vila just nu, fram tills vi träffat sjukgymnasten nästa vecka. Men idag kunde jag inte hålla mig utan lät henne få ta ett varv på agilitybanan.. det är ju trots allt det bästa hon vet!

Några bilder på de andra hundarna under gårdagens vallningspass:

Uttråkad och frusen liten orange i blåsten!

olika individer

Nånting jag upplevt som ett problem under mina tränings/tävlingsår med Gin är hennes stora förarkänslighet( och bristfälliga dådkraft). Det är framförallt i lydnaden som jag haft stora problem med min tänkande, överdrivet signalkänsliga hund. Bara vetskapen av att en repetition inte blev rätt har fått henne att se ut som att hon vill gå och begrava sig, utan att jag behöver vara besviken, irriterad, arg eller frustrerad. Att träna henne har inte alltid varit lätt, framförallt i lydnadseliten. Hennes signalkänslighet är visserligen inte bara en nackdel, den gör henne till en extremt lätt hund i vardagen och i kombination med intensiteten på agilityplanen har jag en väldigt lättstyrd och duktig agilityhund. Men i all annan träning har hon haft svårt för att göra fel och att träna utan felrepetitioner är en omöjlighet, även om man såklart kan undvika dom i viss grad.

Att ha en hund som lätt går ner sig är som sagt inte lätt och efter alla dessa envisa år med att få Gin att släppa sin negativa känsla var ett av de solklara kraven på nästa hund att den inte skulle vara för signalkänslig. Tvärtom tittade jag efter hundar lagda åt det mer galna hållet, med mycket kamplust och jävlar anamma. Jag såg framför mig en framfusig fartig hund, mer eller mindre galen och som skulle kunna springa genom både eld och vatten för att få utföra sin uppgift.
Men, jag vet ju också att jag är en väldigt lugn individ som vill ha kontrollerade hundar omkring mig. Hundar som ger järnet i rätt lägen, men som kan slappna av, bara vara och ta det lugnt. När jag köpte Kes trodde jag nog att jag skulle få en individ av den sistnämnda varianten, lugn och kontrollerbar. Men hur känsliga var hennes föräldrar? klarade dom något tryck? Det hade jag faktiskt ingen aning om. Jag såg till så många andra faktorer och trodde på kombination överlag.

Måste erkänna att det har funnits en liten oro nånstans inom mig – rädslan att få en ny, överdrivet signalkänslig hund som inte klarar att jag blir arg eller talar om att hon gjort fel. Och jag har inte varit säker på vad Kes egentligen kommer att bli för hund i träningen, för trots ett antal idéer om att näst intill få hunden att tycka om att bli felad har jag faktiskt inte lagt någon som helst energi eller tankeverksamhet på den här biten.

Idag hade vi ett (andra) rätt dåligt slalompass. Vi står i ett skede i träningen där jag egentligen inte har någon bild av hur träningen ska gå till och där jag mer eller mindre testar mig fram. Kes har av förklarliga skäl inte hängt med till hundra i de senaste träningspassen och idag blev det många felrepetitioner. Sist det hände var jag på ett ”jag borde egentligen inte träna”-humör, men gjorde det såklart ändå och bemötta henne väldigt orättvis när hon gång på gång sprang fel. Idag höll jag humöret uppe, men det blev många ”oj-oj” under passet pga. dålig strategi från min sida. Vad jag ändå kunde glädjas åt var att hon, trots alla dessa ”oj-oj”, ”fel-fel” fortsätter att springa, gång på gång, utan att bli varken ledsen eller tappa motivation! Eller jo, lite fart tappade hon och ett visst ”men vad vill du då?” fanns hos henne efter ett antal skick, men tror att det också berodde på fysisk trötthet.

Så vad ville jag komma till med all denna text..? Jo, att jag faktiskt nu, ett och ett halvt år senare, vågar tro att fröken Vessel är den träningshund jag önskade mig, som inte går ner sig och blir ledsen även fast träningen inte går som den ska eller om jag skulle råka bli irriterad. Och det är jag så himla glad för!